Man levde i en bubbla på BB. När jag tänker tillbaka på BB-tiden så blir jag alldeles varm och fylld av fina känslor. Lätt de bästa dagarna i mitt liv.
Men söndagen när vi kom hem är nog lätt den värsta! Ingenting var som man föreställt sig. Inte visste jag att han var mitt ansvar och att det var JAG som skulle se till att han fick mat och JAG som skulle trösta honom. För i början så vill bebisen bara vara hos sin mamma, det är där han har legat i nio månader och det är där han känner sig trygg. Så varje gång han blev ledsen då fick jag honom och då tänkte jag "men vad fan ska jag göra med honom då?". Det föll sig inte naturligt att mamman tar det mesta i början.
Jag blev chockad och ledsen över det. Sen mådde jag så dåligt av att jag blev ledsen, varför tyckte jag det var jobbigt?! Detta kan inte vara normalt!!
Patriks liv har fortsatt som förut, med självklart förändringar. Han får ta större del av hemmet och hundarna.
Men han återgår till arbetet, umgås med vänner, går och tränar fotboll, går och lägger sig och tar ett varmt bad, går på toaletten .. Ja ni förstår.
Hans liv är i stort sätt som innan.
Jag har varit och fikat en gång med mina vänner och det kändes jobbigt mentalt inför denna fikan. Så det var inte förens efter nästan 4 veckor som jag var mogen att åka dit.
Men då åkte jag dit med min syster och hem med Patrik. Jag har fortfarande inte varit "helt själv".
Jag kan ju absolut inte gå och träna, det säger sig själv.
Jag kan inte gå och bada, duscha osv utan att planera in det.
Är Patrik hemma räcker det att han har ammat, då kan han ta hand om honom. Är han inte hemma måste Neo sova om jag ska kunna duscha. Han fixar inte babysittern och så än.
Toalett besök glömmer man helt bort.. Men det måste jag bli bättre på.
Men allt man gör kräver planering, för mig. För Patrik är det som sagt som innan.
Det har tagit sin tid att acceptera att Neo är mitt (till största del) ansvar.
Patrik är en underbar pappa och gör allt han kan göra. Missförstå mig inte ;) detta handlar bara om att jag inte alls var förbered på att jag skulle få ta så mycket ansvar. Det var inte så min familjebild såg ut.
Men nu, fyra veckor senare så känns det annorlunda.
Jag älskar att jag har en pojke som är beroende utav mig.
Det är en underbar känsla att veta att min pojke tycker om mig, mig, mig.
Tänk att jag är den han känner sig mest trygg med i hela världen!
Nu har man fått lite rutiner också och det är skönt.
Till en början vågade jag inte ens vara ensam hemma med Neo och nu bryr jag inte mig alls :)
Nu ammar man i sömnen och nätterna känns inte ens jobbiga :)
Vi hjälps åt när han har magknip så och det får han oftast på kvällen när Patrik är hemma så det är skönt.
Jag älskar mitt nya liv med vår fina fantastiska pojke!
Kan också passa på att berätta om banden mellan mor & barn.
Inte trodde jag att dem skulle var så starka. Han är mitt allt och jag skyddar honom med mitt liv. Det går inte en sekund utan att jag tänker på honom i allt jag gör.
Jag vill ha full koll på honom hela tiden. Jag lämnar inte honom ur sikte. Jag hade helt haft honom i min famn hela tiden men man måste ju dela med sig :) menar dock inte med Patrik för det tycker jag bara är mysigt såklart :)
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar