Rädslor/Tankar kring förlossningen.

Nu börjar vi närma oss förlossningen med stormsteg. Det kan hända idag, imorgon, på måndag men senast den 29 (om ni frågar mig).
Här om kvällen fick jag sammandragningar med en helt annan styrka än vad jag känt förut, jag började skaka i hela kroppen. Då kände jag panik, nej, börjar det nu? Och jag kände en stor rädsla. En timme senare hade det ju försvunnit och jag var oerhört besviken.
Konstigt att man kan längta så mycket efter att den ska starta samtidigt som man är rädd för vad som ska hända.
Jag tycker att jag läst på en hel del om hur det KAN gå till, ibland går slemproppen först, ibland startar värkarna först och i vissa fall går vattnet.
Man ska ringa in när tex. vattnet har gått eller om man fått regelbundna värker eller en blodig flytning. Trots att man ”vet” allt detta så fick jag en black out när det väl satte igång (på låtsas).
Jag försöker tänka att jag ska andas lugnt igenom värkarna och tänka JA istället för NEJ och spänna hela kroppen och knipa emot.
Jag är öppen för alla droger som finns, för jag tänker inte lida i onödan. Om jag tar mig igenom en förlossning med epadural så är jag inte en sämre kvinna än någon som klarar sig på lustgas.
Det är svårt att förbereda sig på en förlossning när det är ens första. Man vet inte alls vad man ska vänta sig.
Något jag tycker är väldigt bra det är att läsa igenom förlossnings berättelser som andra har skrivit.
Och förutom att man kan lära sig lite genom det så är det otroligt intressant!

Vi har köpt en bok där vi/patrik ska skriva ner allt som händer vid varje klockslag så att jag kan skriva en hel berättelse utöver det så fort vi kommit hem och landat.