Vecka 35

Ja, ni läste rätt. Vecka trettiofem!! Eller ni kanske inte blev så chockade som jag?
Om fem veckor blir vi föräldrar, om fem veckor förändras vårt liv för evigt, om fem veckor ska jag utsättas för den värsta smärtan någon kan tänka sig, om fem veckor har vi honom i vår famn.
Nu känner man inte bara längtan utan även ångest, inte ångest för att våra liv kommer förändras utan just förlossningen.
Jag hade blivit jätte ledsen om de hade visat sig att jag måste göra ett snitt. Det enda som är bra med ett planerat snitt det är att man slipper gå över tiden. Men sen ser jag bara massa dåliga saker.
Jag vill FÖDA mitt barn vaginalt och inget annat! Hur rädd jag än är så skulle jag aldrig vilja göra något annat. Vilken upplevelse!
Kan känna hur det bränner och sticker till nertill, kroppens sätt att göra sig redo och jäklar.. då tänker jag "gör det såhär ont?!" haha.. om jag bara visste tänker ni som fått barn :)
Förut har man bara tänk vecka för vecka vad som hänt med lille bebisen inne i magen, hur han växer och han utvecklas. De senaste veckorna har jag börjat fundera mer och mer på förlossningen och även vad som händer EFTER han är här.
Det kom nog i samband med föräldragruppen, när vi började prata amning osv. Sen dess har jag drömt mycket om amning. Ibland ammar jag andras barn, ibland min egen.
Man har börjat fundera på hur vi ska göra med hundarna, en sak är säker och det är ju en av oss som tar kvällsrundan för man drar inte ut en bebis en kall höst kväll när man knappt själv vill gå ut.
(varför har vi ingen trädgård?)
Morgon promenaderna får jag ta ensam. De flesta brukar låta mannen ta hunden/hundarna innan han åker till jobb men vad hjälper det mig om hundarna kommer ut vid 04?
Det kommer minst sagt bli jobbigt just på morgonen, det är kallt och jäkligt så man måste dra på en massa kläder på bebben.
Sen kan jag absolut inte ta alla tre hundar samtidigt, jag menar antingen har jag en vagn att hålla i eller tar jag bärselen. Hur som helst får jag gå i omgångar.. bara det känns jobbigt!
Det vore ju bra om lillen sov så kunde man ta ut alla på gräset och ha med babyvakten, men hur bra känns det att lämna honom ensam när han är två veckor?! även om vi pratar 5 minuter .. inte alls bra!
Och hur stor risk är det att lillen sover när hundarna vill komma ut när vi vaknat? Då ska man behöva vänta på att han ska somna?
Usch, som ni hör.. detta är inget att se fram emot.

När jag ändå babblar om bekymmer så kan jag lika gärna ta upp ett till.
De flesta lägger ut ett mysigt babygym på golvet där bebisen kan ligga och mysa och titta på alla fina saker som hänger ner. Det kan inte jag.. varför tänker ni?
Ett. HUNDHÅR på hela golvet, haha .. nä men allvarligt. det är inte alls kul att lägga ner ett babygym på vårt golv. Även om man städar varje dag.
Två. Tänk om de springer över honom, mina hundar kan tro att de hör någon vid ytterdörren ibland och dessutom kan det ju ringa på dörren och är lillen i vägen så springer de över. Vissa säger "nej, de förstår" men om jag sitter i vägen någon gång så springer dem PÅ/ÖVER mig så varför inte lillen?

Jag har funderat på en sak; när man får hem grabben så har man honom i famnen/soffan mestadels och inte på golvet. Men när man väl vill ha honom på golvet kanske man kan sätta upp två grindar in till vårt vardagsrum så att hundarna inte är där inne. Frågan är hur det kommer att kännas med sex ledsna boxerögon? Förhoppningsvis så vänjer de sig. Inte så att de ska stängas ut från familjen och aldrig få vara med. Och när han blir större och större så har de kanske mer koll på honom.

Hundar gör inte saken lättare när man ska få hem en bebis. Speciellt inte en aktiv ras som boxer och ännu mindre TRE stycken.
Men jag skulle ju aldrig göra av med hundarna så vi får ju lösa det. Jag tror absolut inte att det är några problem senare på dagen när patrik är hemma. Det är just på morgonen som sagt.