Min förlossningsberättelse!Strax innan beräknat förlossningsdatum så uppstod en fruktsansvärd klåda i mina bristningar på magen.
Jag höll på att bli tokig, det gjorde så fruktansvärt ont och kliade något så in i H!
Det var många sömnlösa nätter, jag provade alla möjliga sorters salvor, oljor osv. för att klådan skulle gå över. När jag passerade mitt beräknade förlossningsdatum den 29 oktober så spred sig klådan till andra delar på kroppen. Till slut hade jag klåda över precis hela kroppen.
Den 31 oktober så stod jag inte ut längre så vi skulle försöka göra en hinnsvepning på mvc. Tyvärr så var livmoderetappen inte mogen tillräckligt så det blev inget med det.
På torsdagen den 3 november ringde jag återigen och sa att jag inte stod ut, det var så fruktansvärt.
Tack och lov fick jag en tid hos min bm och hon och läkaren skrev en remiss till förlossningen så fick vi se vad dem kunde göra.
Jag fick veta att de skulle ta blodprover på fredagen den 4 november så jag skulle komma in fastande klockan 08.00.
Vi hade inga direkta förväntningar jag och patrik, vi hoppades på en dunder medicin som skulle få bort klådan. Bara under natten blev det ännu värre.
Klockan skulle ringa 06.30 så vi kunde köra hemifrån 07.30 för att komma i tid. 07.30 skickar Therese ett sms ”lycka till” och väckte oss, så vi fick ju smått panik och stressade som dårar för att hinna till sjukhuset klockan 08.00.
Vi lyckades! Och med oss i bilen hade vi BB väskorna, man kunde ju inte låta bli att hoppas.
Först tog det blodprover sen fick jag ligga med ctg i säkert en timme. Jag frågade bm om vi skulle stanna hela dagen tills vi fick svar på proverna och hon sa nej.
Vi fick träffa en läkare som var helt underbar! Han gjorde ett ultraljud och sen så ville han känna hur det var där ”nere”. Jag berättade att livmoderetappen var kvar i måndags, vilket han tyckte var konstigt eftersom det syntes att jag hade mycket sammandragningar på ctg.
Han undersökte mig och visst hade jag rätt, två cm kvar på livmoderetappen dvs långt kvar tills förlossning. Men då sa han att ”såhär kan du inte ha det”, vi får sätta igång dig.
Det var tur att jag låg där .. vilken lycka och lättnad!
Han berättade att jag skulle få upp en gel som skulle mjuka upp livmoderetappen men det kunde behöva flera doser och en igångsättning kunde ta upp till tre dygn!!
Vi gick in på förlossningen och han berättade för en bm hur det låg till och vad som skulle göras. När han lämnade över oss så frågade jag om vi kunde åka hem efter första gelen och sen komma tillbaka tills nästa skulle sättas in och då skrattade han och sa ”nej, nu kommer du inte hem förens ni är tre”!
Vaa?! Oj ! Vi blev helt chockade. De senaste dagarna hade man tappat hoppet om att lilla Neo skulle komma ut överhuvudtaget.
Vi kom in på ett rum, bm undersökte mig och konstaterade samma sak som läkaren, att två cm var kvar. Sen tog hon en spruta som hon sprutade upp i livmoderetappen.
Efter det så åkte vi ner till hudmottagningen där de tog biopsi på min arm för att se vad klådan berodde på.
Det tog ett tag och klockan hann nog bli en del innan vi kom till restaurangen för att äta lunch. Då kände jag den omtalade molvärken och något starkare sammandragningar än vad jag har känt förut.
När vi kom upp på rummet igen fick jag på en ctg som vi studerade noga. Då var mina toppar uppe i 40-60, det kändes men det gjorde absolut inte ont.
Men det var lugnt, jag låg och mös som bara den i sängen och hade inget större obehag av mina sammandragningar.
När patrik kom tillbaka så kopplade han upp datorn och satte igång en urusel film men med sig hade han gott godis.
Jag låg på sängen med sammandragningar men fortfarande inget som gjorde ont.
Vårt rum var stort och fräscht, vi hade ju redan varit i ett förlossningsrum tidigare.
Sen kom där in lite kvällsmat vid ca.16.30, jätte gott.. eller inte!
Klockan 17.00 gjorde dem en ny undersökning för att se om livmoderetappen hade försvunnit. Jag blev så besviken när de sa att ingenting alls hade hänt.
Livmoderetappen var fortfarande kvar, två cm lång.
Klockan 17.15 fick jag en ny dos gele, dubbeldos. De hade ju talat om att det kunde ta ett par dagar så vi förväntade oss inte så mycket.
Jag kände att jag behövde gå in på toaletten och göra nr.2 och när jag sitter på toaletten och ”trycker” så kommer där en kraftig värk. Jisses! Jag kastade mig upp från toaletten och när jag stod upp gick den över och jag kände hur nödig jag var så jag skyndade mig tillbaka ner i toalettstolen och när jag tryckte på så kom det ytterligare en värk. Jag hade lust och öppna dörren och kalla in patrik men jag är inte så pass öppen att jag vill skita framför honom ;)
Det tog mig 20 minuter innan jag kunde ta mig ut från toaletten och jäklar var ont jag hade då. Patrik lyckades fånga mig på bild när jag kommer ut från toaletten och han förstod nog inte riktigt vad det var med mig. Jag var ju så pigg och glad när jag gick in och ut kom det en helt annan person.
Jag ringde genast efter personal när jag kom ut och det förstod att jag hade fått jätte ont. Så de gav mig en gåstol.
Patrik stod bakom mig, och hjälpte mig anas igenom dem fruktansvärda värkarna. Han skulle vara kloss intill mig och fick inte gå ifrån mig en meter. Tur det fanns små mellanrum mellan värkarna så han kunde göra annat.
Det dröjde inte länge förens patrik fick ringa efter dem igen, jag trodde jag skulle dö. Minns att någon sa ”Ja, det kommer göra mer ont än såhär” och ”det gör ont att föda barn”. Hur ont det än gjorde så kunde man inte gråta, allt gick åt att andas rätt och man kunde inte ta sig en minut till att gråta eller så. Svårt att förklara, bara en föderska kan förstå ;)
De frågade om jag ville ha ett bad, vilket jag ville. Så de gick för att tappa upp det. Innan det ens var klart ringde jag efter dem igen och jag fick gå dit när det bara var halv fullt. Jag låg väl bekvämt där i tio minuter och sen fick jag panik och kastade mig runder av smärta i badkaret. Patrik ringde efter hjälp och hon förstod att jag hade alldeles för ont. Så de ville undersöka mig när jag kom in på mitt rum igen.
Livmoderetappen var helt totalt gone!! Och inte nog med det, jag hade minsann öppnat mig 2 cm på endast en halvtimme. Klockan var nu 18.o0.
I samband med detta var det skiftbyte och jag sa hallå till mr lustgas! I LOVE!
Det fungerade på mig, tack och lov.
Jag fick mer och mer ont och det kom tätt, tätt, tätt. Så vid halv sju så hade jag så in i H ont så de kollade mig igen, även om det tyckte det kändes onödigt. Det visade sig att jag var öppen 7 cm. 5 cm på en halvtimme. De sa att det var inte konstigt att jag hade så pass ont.
Sen gick allt väldigt snabbt, eller nä egentligen inte men det är otroligt suddigt. Jag minns inte så mycket här emellan tills dem sa åt mig vid ca. 22.00 att ställa mig på gåstolen så han kommer lite längre ner.
Jag hoppade genast upp med lustgasen i näven nära tills hands.
Där stod jag och gungade mig igenom ena värken efter den andra. 22.30 sa jag att nu kommer han, hon tittade efter och sa ”okej, mamma nu får du hoppa upp i sängen och pappa kommer här och håller benet”. Krystvärkarna var underbara!! Jag fick gåshud över hela kroppen varje gång. Jag började krysta kl. 22.30 och det gjorde inte ont förens huvudet kom ut en del, då trodde jag att jag skulle dö och skrek och sprakade kring mig och sen kände jag hur det sprack och hon tryckte på och hjälpte till. När huvudet väl var ute och det stannade vid axlarna så lättade det på smärtan och sen krystade jag bara ett par gånger så kom resten av kroppen som en liten våg. Neo föddes 22.45, det tog mig en kvart att krysta ut honom.
Vilken känsla! Och det var mycket tårar när Neo kom upp på magen, både från mig och patrik. Det är det bästa som hänt mig i hela mitt liv.
Denna bilden säger allt!
Kort här efter så klipper patrik navelsträngen och bm talar om att moderkakan ska ut.
Jag var jätte nervös över det!
En krystning och den kom ut, helt smärtfritt!
Sen skulle det sys, usch och fy.. Ja det gjorde ont.
Här efter lämnas vi helt själva på rummet, bara vi tre, min familj. Neo ligger naken på mig under det varma täcket. Känslorna bara växer och växer på plats.
Efter vi firat Neos födelsedag med lite fika så var det dags för vägning och mätning.
Påklädning av pappa
Jag hoppade genast upp med lustgasen i näven nära tills hands.
Där stod jag och gungade mig igenom ena värken efter den andra. 22.30 sa jag att nu kommer han, hon tittade efter och sa ”okej, mamma nu får du hoppa upp i sängen och pappa kommer här och håller benet”. Krystvärkarna var underbara!! Jag fick gåshud över hela kroppen varje gång. Jag började krysta kl. 22.30 och det gjorde inte ont förens huvudet kom ut en del, då trodde jag att jag skulle dö och skrek och sprakade kring mig och sen kände jag hur det sprack och hon tryckte på och hjälpte till. När huvudet väl var ute och det stannade vid axlarna så lättade det på smärtan och sen krystade jag bara ett par gånger så kom resten av kroppen som en liten våg. Neo föddes 22.45, det tog mig en kvart att krysta ut honom.
Vilken känsla! Och det var mycket tårar när Neo kom upp på magen, både från mig och patrik. Det är det bästa som hänt mig i hela mitt liv.
Denna bilden säger allt!
Kort här efter så klipper patrik navelsträngen och bm talar om att moderkakan ska ut.
Jag var jätte nervös över det!
En krystning och den kom ut, helt smärtfritt!
Sen skulle det sys, usch och fy.. Ja det gjorde ont.
Här efter lämnas vi helt själva på rummet, bara vi tre, min familj. Neo ligger naken på mig under det varma täcket. Känslorna bara växer och växer på plats.
Efter vi firat Neos födelsedag med lite fika så var det dags för vägning och mätning.
Påklädning av pappa
Så vacker bild på dig och Neo där du gråter av lycka.. ja började precis gråta av att titta på bilden. så fin! kram Sandra Lö.. :)
SvaraRadera